~~
När man börjar livet på nytt i främmande land är det inte så enkelt att bygga nya relationer, träffa vänner...
särskilt när man själv är ju mycket vuxen.
Jag hade tur. Ja träffade MARIA...
Via foto, via nätet.
Hon var en av de första som uppmuntrade mig att fotografera och utvecklas.
Min värld rasade samman när jag fick min diagnos, cancer.
Jag skrev om det på nätet som ursäkt att jag inte kommer att bli aktiv längre... Jag fick ett långt brev efteråt.
Maria skrev om sin cancer och gav mig råd att fotografera ännu mera...
Så började vår vänskap som med åren blev starkare, djupare och viktigare.
Vi skrev till varandra, vi pratade många gånger och många timmar på telefon, vi träffades några gånger,
hos mig, hos henne, och ute i naturen...
Vi diskuterade foto, trädgården, våra sjukdomar och besvär, vi gav varandra stöd när det behövdes,
och Maria var som en levande encyklopedi när det gäller vilda växter, hon visste allt om de.
Hon älskade havet och växter och höns... hon älskade livet...
Min kära vän förlorade kampen med den fruktansvärda sjukdomen för en vecka sedan...
Hon finns inte längre fysiskt, men hon finns djupt i mitt hjärta, i mina blommande tusenskönor - jag fick många plantor,
när jag var på besök hos henne.
Hon finns i min vintergäck och trädgårdsmålla, och svarta borstnejlikor och tidslösa...
De fina växter som pryder min trädgård kom från henne och kommer att finnas med de finaste minnen jag har om min vän...
Jag har svårt att ta in i mig att den telefon som ringer inte är från Maria...
~~
~~
